Året var 1947. Alla jungmäns skräck, pansarstrykjärnet O II (Oscar II) krängde sig fram genom Bottenvikens drivis med kurs mot Holmsund. Plötsligt gick en stöt genom förskeppet. Yrvakna frivaktare tumlade ur kojer och bingar, rop hördes om grundstötning, livbälten - ja även Titanics öde blev ihågkommet. Men någon beläst andre klassare kunde sprida lugn med orden "hon knöla till ett isberg å sådana finns inte här". Men det var precis vad som hänt. Isberg - tja, en isklump, som i alla fall var tillräckligt stor, för att vika in några av kommisfärg armerade plåtar i förstäven. Läcksökning gav besked om vatteninströmning, visserligen begränsad, men ändock noterbar i de hydrostatiska kurvorna.
Uppenbart var att någon fartglad ung bryggofficer satt för högt varvtal på skruvarna med tanke på isläget. Enligt utsago lär någon högre officer ha muttrat: "Det finns ju en särskild yrkeslinje för kockar - där är vårdslöst 'steam' - pådrag ofarligt!" - Fartygsledningen beslöt att skadan måste repareras och O II styrdes mot Ångermanälven. Där fanns (kanske finns) en docka i Gustavsvik, som kunde svälja O II. Dockan var tyvärr upptagen och ankring fick ske. Nyfikna eldare kom upp på däck och tittade ut - tvärvände - jisses vilket eskimåland, snöglopp, is och vitt, vitt, vitt.
Lördag förmiddag kom. Efter sedvanlig storrengöring slets backlagsborden ner från fastsättningsanordningarna under däck och skaffning vidtog. Allt klargörande och hämtning av mat och dryck hade ålagts "kanifflarna" från Sjömansskolan. Dessa fjunskäggiga 17-åringar skulle ombord få sin första handgripliga fostran till sjömän och "lärarna" var bassarna - en del nog kvarglömda från krigsåren. De sög nu ut det "göttaste" som lumpartiden kunde ge, t.ex. personlig service från skärrade kanifflar, som hade ett 4 1/2-årigt anställningskontrakt runt halsen. Slaveri, enligt mångas åsikt.
Dagens rätt var plättar. Centimetertjocka "packningsskivor", som faktiskt efter ett idogt tuggande gav fridfullhet i en alltid hungrig jungmans-mage. Kaniffel Brännan var backlagsman i 3.e kvarterets eldarmäss och när han som siste man fick matbacken, räknade han storögd "åtta plättar (!) det blev ju bara fyra per man". "Öl-Kalle", andre man i backlaget, hade inte kommit ombord från landbesök och därmed var det bara att vänta. När klockan i mässen visade 1400, hade Brännan i fantasin ätit upp Öl-Kalles plättar hundra gånger och nu blev frestelsen för stor. En snabb säkerhetskontroll i mässdörren visade inga spår av Kalle och därmed var dennes plättar ett minne blott
Brännan röjde undan backlaget. Hyggligt mätt och vaktfri beslöt han sig för en tur iland. Som norrlänning avskräcktes han inte av det bistra klimatet, men två par marina s.k. tvåvarvskalsonger med expansionsbox fick bli underlag för allt annat som påbyltades. Slutligen påtogs ytterkavaj, halsduk, vintermössa och egna skinnhandskar - en julklapp av en omtänksam Mor.
Smågnolande vaggade Brännan iväg mot lejdaren till huvuddäck. Brudarna i Gustavsvik skulle nu charmas av en salting - han hade ju ändock legat ombord en hel månad. Brännan greppade lejdarstången och tog första steget, när det blev tvärstopp. Han kände hur en järnnäve högg tag i kavajkragen, hur han rycktes bakåt och med en duns slog i däcksgångens skott. Chockad och otympligt klädd blev han till ett stort bylte, som kröp omkring på durken framför lejdaren. Så hörde han han en röst med stark göteborgsdialekt. Det var den väldige mässfuriren, Majorn kallad. "Kaniffel Brännan, var är Öl-Kalles plättar? Fem minuter har kaniffeln på sig att skaffa fram käket - vi väntar i mässen!" - Majorn försvann mot mässen och Brännan insåg, att fyra plättar nu höll på att ända hans marina karriär. Något måste göras, men vad? Byssan!
Dörren till byssan var stängd, men Brännan fick upp utbackningsluckan och stack in huvudet. "Kocken, kocken", skrek han. "Kan du fort som fan ordna plättar!" Svaret var en trätoffel, som missade luckan med en handsbredd. "Kanindjävul - försvinn, annars ska du ingå i kallopsen i morgon!" Förstekockens varning kunde inte misstolkas.
Nu insåg Brännan situationens allvar. På väg mot mässen med tunga steg snabbspolade hjärnan hans livsfilm - sju år i byskolan, ett år i skogen, ett år i gruvan och nu detta. Denna eviga pina; tjyvkommis, beväringar, slavkontrakt, eldarhelvete! Brännan knöt nävarna - nej, utan strid skulle han inte ge upp, det finns en kärnved i varje norrlänning. Han hade prövats tidigare där det gjorde ont, djävligt ont.
Mässfuriren tog emot beskedet om "noll" plättar liggande. Så rullade han sin väldiga kroppshydda ur bingen, reste sig och pekade upp på det under däck stuvade backlagsbordet. "Kaniffeln klargör bordet - här skall hållas krigsrätt. Anmälan skall ske om tio minuter vid bordets kortända - klädsel; den kaniffeln har på sig - full permissionsdräkt."
Brännan kände svetten bryta fram under vintermössan. Att ensam ta ner bordet var besvärligt och när allt var klart badade Brännan i svett.Majorn hade under tiden sammankallat bassarna - rätten - och rättegången tog sin början. Högtidligt klargjorde han den anklagades brott, hur denne glupskt satt i sig Öl-Kalles plättar, hur han fegt försökt fly iland och hur minimala hans ansträngningar varit att anskaffa motsvarande portion till Öl-Kalle. Denne helt utsvultne fosterlandsförsvarare hade kommit ombord och gick nu uppenbarligen svältdöden till mötes.
Brännan hörde anklagelserna stående vid backlagsbordets kortända och i den "klädbastu" han befann sig, började han känna sig svimningsfärdig. Som i ett avlägset sorl hörde han Majorn - ordföranden - säga: "Får jag be om ett förslag till straff". - Rättens ledamöter uppvisade ingen större fantasi. Det var sopning av mäss med tandborste, alle mans skoputs, evigt backlagsmannaskap mm. Men plötsligt begärde en illmarig smålänning ordet: "Jo, herr ordförande, vi befinner oss ju i polartrakterna, kallt som i ett negerhelvete. Bevisligen rinner vattnet i älven fortfarande, men det måste vara noll-gradigt. Jag föreslår, att kaniffel Brännan - alltså den åtalade - döms till tio minuters duschning, naturligtvis iklädd den permissionsklädsel han har på sig."
Straffet ansågs humant och med beaktande av, att den åtalade framlevt sin första ungdom i detta kylskåpsklimat och därmed lärt sig utstå dess "vädermödor" under lång tid, gjordes en strafflindring - den åtalade fick förtroendet att själv öppna kallvattenkranen.
Straffet verkställdes och den åtalade kaniffeln Brännan försvann därefter, totalt blåfrusen ner i påeldat pannrum. Flera timmar senare kunde han ses sittande hopkurad i närheten av eldstadsluckorna, omsvept av två kommisfiltar, modell grov. I övre delen av pannrummet hängde den dyblöta vinterklädseln och fick där förbli i tre dygn. Gustavsviks sköna flickor fick aldrig möta "den salte". - Men Flottan fick som straff härbärgera Brännan i 44 år!
Varje vår tar han fram sitt dragspel och med smäktande darr och illfundig min framtonar han "Månsken över Ångermanälven", en känd vals av dragspelskungen Karl Grönstedt.
H. Bälgafonte